#Metoo
Hej på er! Just nu går det ju en trend på facebook, #metoo, som går ut på att påvisa hur vanligt det är med sexuella trakasserier mot kvinnor. Tyvärr är det på tok för jävla vanligt i hela världen, det är hemskt och det är vidrigt. Jag funderade ett tag och bestämde mig att dela med mig av en historia, något som hände mig inom ämnet. Jag har inte så lite panik över att skriva det här här, offentligt, det är riktigt jobbigt och jag vet inte än om jag kommer ångra mig sedan. MEN vi måste gemensamt bryta tysnaden och tabun i ämnet om det någonsin ska lyckas bli någon förändring. Jag har trots allt varit väldigt lyckligt lottad, jag har inte råkat ut för varken våldtäkt, våldtäktsförsök eller andra riktigt extrema grejer. Och hur hemskt är inte det? Att jag har haft TUR som klarat mig undan det här hittills? Det borde inte vara tur, det borde vara standard, att inte ens behöva oroa sig över att gå ensam hem från krogen på natten eller oroa sig för sina kollegor.
Det jag tänkte dela med mig av är något som jag mått dåligt över väldigt länge och hållt inom mig till stor del då man inte pratar om dom här sakerna, för ett tag sedan jobbade jag väldigt nära en människa, en man. Jag var ny och det var vi två som hade ansvar för att saker skulle fungera, vi skulle jobba i ett team. Han var 10 år äldre än mig och ansåg att han kunde allt bättre än mig. Jag som var ny accepterade från början hans något nedvärderande syn på mig, jag tänkte att det skulle bli bättre när jag lärt mig hur allt fungerade. Men att samarbeta med honom visade sig snabbt att inte vara någon idé, han gjorde precis som han ville i allt och struntade fullkomligt i mig, mina åsikter och det vi tidigare bestämt. Jag lyssnade och försökte föra diskussioner kring saker men det blev bara svårare och svårare. För allt jag fick tillbaka var att jag var liten (alltså för ung) och dessutom en kvinna och det betydde att jag inte kunde något överhuvudtaget. Det spelade ingen roll att jag faktiskt hade mer erfarenhet eller hade läst på, jag var ändå bara en korkad liten tjej. Att försöka göra något tillsammans var inte på fråga, att diskutera vem som skulle göra vad var inte heller någon mening, frågade jag om han kunde göra något fräste han att det kunde jag gott och väl göra själv dom flesta gånger. Och ja, det hade jag kunnat, men oftast ville jag veta hur vi skulle dela upp arbetet för att få det att fungera. Till exempel vid en presentation eller ett möte, vilka delar tar du och vilka tar jag? Det var lika spännande varje gång! Jag vet inte hur många gånger jag fick lösa saker i sista minuten för att han inte gjort det jag trodde han skulle ordna, för att jag ordnade med så mycket annat. Och sedan fick jag skäll för att jag inte gjort sakerna. Jag jobbade dygnet runt, jag började sova dåligt och mådde så jävla dåligt.
Utöver att jag dygnet runt fick stå ut med att han såg ner på mig, ifrågasatte varför jag inte gjort saker som han själv skulle gjort, och att många gånger försöka "städa upp" olika missförstånd och mindre bråk efter honom så blev jag också sexuellt trakasserad av honom. Inte så att han tafsade på mig eller så.. Vad han däremot gjorde var att kommentera. Han berättade för mig hur jag var i sängen med min pojkvän, han berättade för mig vad jag tyckte om och inte. Utan att ha med det att göra överhuvudtaget, han vet inget om mig privat och så, men det stoppade inte honom från att säga precis vad han ville. Han tyckte också att jag skulle använda någon sorts snörning under kläderna på dagtid, snören som knöts runt kroppen och skulle ge "njutning" om någon tog på dom. Det tyckte han alltså att jag skulle ha på mig under kläderna på jobb och andra grejer.
Jag var så chockad och äcklad att jag inte hade några svar, det låste sig för mig, som jag lovat mig själv att det inte skulle göra och där stod jag tyst och lyssnade. Och jag hatar mig själv för det. Men samtidigt förstår jag, för jag försökte, jag tog fighten mot honom i de grejerna jag nämner ovanför, det jobbrelaterade och det gick inte bra. När jag försökte förklara att han inte kunde göra som han gjorde fick jag svaret att jag var liten och korkad och inte förstod vad som hände och varför. Det svider fortfarande trots att jag vet att han hade fel och att jag inte är alla dom saker han sa.
Jag vet inte hur många dagar jag, under dom månaderna vi jobbade tillsammans, gick hem gråtandes. Jag gömde mig i rum så jag fick vara ensam och gråta en skvätt för att orka ta mig igenom dagen, då fick jag istället höra att jag var aggresiv.
Det värsta av allt är att jag försökte prata med några vänner om det här, få det stöd jag behövde för att klara av att överleva. Men vad jag fick höra tillbaka var "Men va? Nej men så är han ju inte mot oss!". Ingen trodde på mig, ingen tog min sida utan sa bara hur han varit mot dom istället, vilket var "en trevlig polare". Jag har sällan i mitt liv känt mig så sviken av mina så kallade vänner. Men saker har blivit bättre, så jag ska väl inte klaga, jag behöver inte vara i närheten av honom nu för tiden så och jag har en del fantastiska människor runtomkring mig.
Men det här var i alla fall min historia om en händelse som går in under #metoo. Jag hade dock kunnat skriva om något annat, men den här historien är det som har lämnat störst avtryck i mig inom ämnet... Som ung tjej får man stå ut med en hel del hemska saker, jag tror dock att jag klarat mig rätt bra undan som jag skrev i början, men jag tycker det är så hemskt att det är så normaliserat detta allmänna förtryck mot kvinnor.
